i jymden kan ingen höra dig gråta.

Tänkte först skriva ett blogginlägg om hur bra och gött allt flyter på i mitt liv just nu, men hur jävla kul är det att läsa egentligen? Människan fungerar väl lite så att man dras till det som är lite otrevligt, kanske lite spännande, och som sagt, hur kul är det då att läsa om nån som har det asbra? Alla mina typ 15 läsare skulle bara försvinna som i ett trollslag. Eller nåt. Så tror jag iaf, när det händer katastrofer och så i världen så är det mycket större nyheter än att folk bara har det bra och så hela tiden. Fast jag är inte säker, kanske det hjälper också? Att om nån annan har det bra så kan man glädjas med den personen. Empati? Jag är i en skum situation just nu, har flera vänner som citat, mår skit, slut citat. Och när allting (nästan) bara glider på för en själv så hamnar man ju i ett mellanläge. Man vill ju givetvis njuta av det som händer i ens eget liv, för man själv måste ändå hamna i första rummet. Så känner jag iaf, prio ett - jag. prio två - nära och kära. Men ändå, man vill ju ändå vara där, lyssna, komma med råd och bara finnas. Men man hamnar ändå i någon form av mellanläge, när man själv är där uppe och försöker förstå den som är där nere. Även fast jag vet hur det är att vara där nere, har varit där rätt ofta faktiskt, så jag vet hur viktigt det är att ha någon där som bryr sig. Jag tror jag tappat tråden ganska rejält nu, om jag ens försökte ha någon från början, men vad jag tror att jag försöker säga är nåt i stil med att vänner is the shit. Eller nåt.

Och det är rätt kul. Egentligen.