i jymden kan ingen höra dig gråta.

Igår var vi ett gäng från klassen och gick på bio. Inglouroius Basterds blev det, Tarantinos nya, som man som Tarantino-fanboy självklart måste se. Och jag kan ju inte påstå att jag blev besviken. För att det här var nåt extremt, nåt välkomponerat. Kan inte minnas senaste filmen jag såg som är i klass med denna (Pulp Fiction typ?) Den är till att börja med helt galet snyggt filmad, miljöerna är otroligt vackra, även fast de är ganska subtila. Sedan måste man nämna (framför allt som språknörd) språken i filmen, inte mindre än fyra språk talas, och det på ett självklart övertygande sätt; fransmännen talar franska, Hitler och Göbbels och de andra tyskarna talar tyska (och Hitler med Österrikisk dialekt!) och Brad Pitts psykade sydstadsnazihatare och hans gäng "Basterds" talar då engelska. Sedan är italienska med på ett hörn också, mest som en comic relief. För det kanske behövs i en sån här film, som kanske inte direkt är något man skrattar åt, när halsar skärs av och människor skalperas. Däremot är hela dialogen så intelligent uppbyggd att man bara sitter med öppen mun och undrar hur f-n de kom på det där. Musiken är också fantastisk, i många fall direkt tagen från äldre filmer, och som passar klockrent in i filmens ton.

Hm, blev lite mer av en inledning till en recension än bara än sammanfattning som jag tänkte mig från början, så det kan gå. I alla fall så är min poäng att man ska se Inglourious Basterds, annars har man missat nåt. Sådeså.