i jymden kan ingen höra dig gråta.

Snart är det dags, timmarna går snabbare och snabbare. Allting är förberett, anteckningsblock är införskaffat, pennorna är vässade och jag är utvilad och på ett bra och nyfiket humör. Nu håller tvätten på att tumlas och jag ska snart laga mig lite mat så jag överlever eftermiddagen utan hungersnöd. Det enda som inte är positivt at the moment är att jag har sjukligt ont i båda mina ben, träningsvärk och ont på riktigt, efter springturen i går kväll. Var ute och kutade i över en och halv timme, och det får man sota för idag, trots en halvtimmes stretching efteråt. Aja, nödvändigt värre måste jag väl säga att det var i alla fall, nu vet jag hur det är att springa långt. Tror aldrig jag sprungit så långt tidigare faktiskt, någonsin. Men som sagt, behövde känna på en längre sträcka inför halvmarathonet om två veckor.