i jymden kan ingen höra dig gråta.

Idag umgicks jag med Frida, vi satt i parken och käkade glass och åt jordgubbar och njöt av vädret och snackade om livet. Framtidsplaner mest, trots att det känns som att det är det enda man går runt och funderar på och pratar om, vad vill man med sitt liv egentligen, det var så mycket man ville göra när man var yngre. Visst, det är klart att det fortfarande finns en massa saker man vill och kan göra, men vad är det som hindrar en? Är det någon form av mental spärr som sätter stopp för ens livsdrömmar? Eller blir man mer realistisk och inser när man blir äldre och visare att man kanske tillslut är ämnad för ett 8-17-jobb måndag till fredag? Aja, vi kom i alla fall fram till att vi har högre ambitioner än så, hon åker till Spanien igen i höst, och jag tar det lilla (men ändå så stora) steget till Uppsala, för att sedan röra mig vidare ut i världen. Det bli nog bra tillslut hur vi än gör, vissa vägar är kanske bara lite krokigare än andra..