i jymden kan ingen höra dig gråta.

Nyss hemkommen från ett återupptagande av ett filmmarathon som legat på is i över två år nu. Nämligen mitt, Jons och snubben som jag inte får nämna vid namns Bondfilmsmarathon där vi ska kolla på och analysera alla 22 James Bond-filmer som gjorts. Hurra tänker ni, det låter ju jättetråkigt. Men det är det inte. Filmnördar som de är, och gammal Bond-fantast som jag är. Minns när jag var ung och blev helt frälst av de där filmerna. Då var de bäst i världen med sina coola prylar och häftiga actionscener. Nu när man ser dem är de i de flesta fall (eller i alla fall som kvällens film, Moonraker) bara fåniga. Men dock blir man varm i kroppen av nostalgi. Det är trevligt.