i jymden kan ingen höra dig gråta.

Ont har jag. Ganska mycket dessutom. Benen känns som att de ska lossna närsomhelst, och så fort jag försöker mig på en nysning går det en stråle av smärta genom hela kroppen. Men jag antar att det är värt det, för det var rätt kul att springa ändå. Ja, det var långt. Ja, det var jobbigt. Men hela grejen med att det är typ 11000 andra som går igenom samma sak gör att det hela blir lite enklare. Och jag klarade mig under två timmar också, med 44 sekunders marginal. Det är jag nöjd med. Men det går att förbättra, undrar om man ska springa nästa år också? Men någon Marathon blir det inte i alla fall, det skulle nog mest kännas långtråkigt.