i jymden kan ingen höra dig gråta.

En något seg och sömnig förmiddag som inte ens världens härligaste professor kunde rädda med sin föreläsning klockan åtta på morgonen om svenska språkets ordklasser och satsdelar. Dagen blev dock bättre, eller iaf kvällen blev lyckad, då vi spelade lite Guitar Hero och drack lite öl (inte jag då, ska springa långt imorgon) och hade trevligt. Sen gick alla ifrån mig och nu har de säkert ännu roligare, men jag får ta igen det någon annan gång. Nu ligger fokus på 21098 meter löpning i centrala Stockholm under morgondagen. Kommer bli bra, är lite nervös i och med att jag aldrig sprungit så fort tidigare, men känslan nu är iaf att jag kommer fixa det. Annat var det för ett par veckor sen, då var det inte positiva tankar som surrade genom skallen. Nu har det däremot varit så att de tillfällen jag varit ut framför allt den senaste veckan har kännts hur bra som helst. Inte en oövervinnerlig känsla, men bra nära. Och givetvis hjälper det om man går in i en sån här utmaning med tanken att jag kommer klara av det. Och om nu fysiken nu skulle svika mig så har jag varit med om mycket mer krävande saker i livet, som jag tagit mig igenom. Min envishet och vinnarvilja kommer bära mig fram. Eller nåt. Jag kommer klara det.

Jag kan springa, jag är inte rädd.