i jymden kan ingen höra dig gråta.

Det är skumt, känslan som ligger över mig. Jag visste att det skulle hända, och jag kan inte säga att jag blev direkt överraskad. Hon blev sämre och sämre över påskhelgen och så tog det slut tidigt imorse. Känns ändå väldigt konstigt, trots att jag inte sett henne på säkert fem år, men hon har ändå funnits där någonstans, som något difffust sittandes på ett vårdhem. Svårt att beskriva som sagt, klart jag är ledsen, men det var bara en tidsfråga, och jag har sedan tidigare försonats med tanken att den glada och livfulla som jag växte upp med aldrig skulle komma tillbaka. Elva års kamp mot Alheimers sjukdom är över, nu hoppas och tror jag att hon har det bättre.