i jymden kan ingen höra dig gråta.

Söndag eftermiddag, kollar på repriser från gårdagens OS-sändningar. De visar short track-stafett. Och jag fattar verkligen ingenting av den sporten, de snurrar runt med sina skridskor på en hockeyrink och byts av lite huller om buller känns det som. Men det kanske funkar för dem. Typ ensam hemma är jag också, Fisken har begett sig till Stockholm för att träffa en kompis och Adam lär inte komma upp förrän solen gått ner. Solen ja, den visar sig från sin bästa sida idag, himlen är blå och jag kollar över på huset bredvid och ser grannarna på högsta våningen som försöker få några sista minuter av sol innan den försvinner igen. Det ser verkligen skönt ut, och vore jag en hurtig och solkåt person så skulle jag gå ut och ta en promenad, men min nybryggda kopp kaffe med tillhörande kaka känns lite för lockande just nu. Dessutom har jag tydligen en del att skriva. Igår var det då mexikansk språkafton hos Camilla, även om det mest snackades norska av någon anledning. Tacos var gott och det var kul att skratta åt de patetiska försöken till dialekthumor i melodifestivalen. Sen slökollade vi på OS till klockan blev sent och skrattade oss fördärvade åt dåliga skämt och ännu sämre ordvitsar.