i jymden kan ingen höra dig gråta.

Vissa kvällar är bara såna där kvällar. Kvällar då man verkligen känner sig värd att ta sig en öl på verandan och bara kolla ut över i mitt fall gräsmattan, skogsdungen och om jag kollar lite längre bort ser jag bergen där borta i horisonten. Då kan man också ta fram gitarren, den nyköpta som luktar som om lacken inte riktigt torkat än, och spela några trudilutter. Mest för mig själv, för det är nog ingen annan som hör. Förutom myggen, de hörde och bestämde sig för att komma förbi och jag antar att det var deras sätt att visa uppskattning när de surrade runt min skalle och planterade myggbett lite här och var. Men det var ändå en trevlig stund, it's just me and my guitar..