i jymden kan ingen höra dig gråta.

Det faller aldrig, varje vardagkväll klockan sju börjar det. Första gångerna var jag lite konfunderad över vad sjutton det var som lät så skumt. Ett dovt ljud från någonstans i huset. Men efter ett tag kom jag på det, och nu har jag mest vant mig. Trumpeten två våningar ner. Tjusningen med att bo i ett hus med halvtaskig ljudisolation. Det verkar inte ens som han/hon spelar låtar, utan att det mest är skalor som övas. Och just som jag skriver det går det över i ett solo. Givetvis. Aja, det hörs inte så mycket om man höjer volymen på sin egen musik. Och det ska jag göra nu. För jag måste vara duktig och plugga.