i jymden kan ingen höra dig gråta.

Ibland blir man bara så nöjd av vissa saker, som en vårbal exempelvis. Klä sig i överklassig frack-utstyrsel med skavande skjorta, och pengarna man lagt ut skulle kunna räcka till mat i flera månader. Men det fick det vara värt, för att en dag som blev till natt som blev till morgon som blev till dag igen känna sig som någonting speciellt. För speciellt var det, om det var maten med hjort till förrätt, lamm till huvudrätt och vit choklad-tårta till efterrätt, eller om det var den sköna stämningen på dansgolvet efteråt. Kanske var det till och med faktumet att man kunde gå ut och ta lite luft utan att vilja gå in en halvminut senare, värmen var vår vän. Speciell var även promenaden hem klockan halv fyra på morgonen, lagom till att det ljusnade. Denna hemgång följdes av världens mest otaktiska powernap, som varken gav någon form av pigghet eller närvaro på den inplanerade utflykten. Dagen/Kvällen/Natten/Dagens största missräkning. Det blev i alla fall sillunch, och vi piggnade till något i takt med att maten sköljdes ner med öl och snaps, sen spelade vi krocket. I frack. Och det måste ha varit den längsta krocketmatchen som någonsin spelats. Det var mer regel än undantag att krocketkloten befann sig på vägen invid spelplanen, snurrandes bland bilarna. Men det var kul och en klockren avslutning på ett bra dygn som gjorde mig mycket sliten och som gav mig skavsår på hals och fötter, och jag vill helst av allt inte dra på mig frack igen överhuvudtaget, men om det är det som krävs för att jag ska få gå på bal så får jag väl helt enkelt offra mig.